Det senaste åren har jag fått inse att jag är typ världens gråtigaste person. Jag gråter när jag är ledsen, när jag är glad, när jag är arg, när jag känner mig tom, när jag är lycklig, ja ungefär alla känslor lockar fram tårar hos mig. Vilket förvisso kan vara rätt skönt ibland, mindre skönt när jag försöker förklara för sambon att jag visst har rätt i vår diskussion. Tydligen är det svårt att ha en seriös diskussion med någon som står & gråter. Det som däremot är helt okej, i alla fall för mig, är att kärlek är en sån sak som gör mig extra svag. Speciellt kärlek som bara lyser som om det inte finns något ont i hela världen. Dennis & Johannas kärlek när de tittar på varandra är en sån kärlek, därför är det inte så märkligt att när de tittade på varandra i kyrkan & sa ja till varandra tillhörde jag den skaran som var glad att mascaran för dagen var vattenfast.
Alla bröllop är unika. Precis som alla människor är unika. Och en sån sak som gör mig extra glad är när paren jag fotograferar har lagt lite extra tid på att välja musiken. Som när Emma & Henrik gifte sig & deras bröllop toppades upp med både en kör & filmmusik. Det var så klockrent dem. På Dennis & Johannas bröllop var det en låt som blev det som fick mina ögon att tåras lite extra. För att ni ska förstå helheten måste vi gå tillbaka något år innan själva bröllopet. Jag bodde i Ulricehamn, men skulle flytta därifrån. Under mitt dryga år i staden vid Åsundens kant hade jag egentligen inte lärt känna någon speciellt bra, men precis de där sista veckorna var det som att jag plötsligt hittade alla de där människorna som jag saknat. En av dem var Dennis. Som sen introducerade mig för Johanna. Det var egentligen genom en annan gemensamt bekant som jag lärde känna dessa två. Och det framkom rätt tidigt att musiksmaken, den hade jag mer gemensamt med Dennis än med Johanna. Tiden gick, jag flyttade & plötsligt ramlade det in ett mejl från en viss Johanna. Dessa två turtur duvor hade bestämt sig för att säga ja till varandra inför nära & kära, & min kamera. Jag är så glad att deras datum var ledig så jag fick vara med om denna, regniga men ack så vackra dag. Om regnet & porträtten kommer det ett senare inlägg. Här ska vi hoppa direkt till kyrkan. Någonstans i mitten av vigseln vill jag minnas mig att solisten börjar sjunga, på en låt som aldrig låtit så för mig tidigare men som fick håret att resa sig på armarna. Låten var Amaranthie gjord av Amaranthe, men i en akutstick version med en solist som sjöng helt galet vackert. Och jag kunde inte låta bli att le, för precis som filmmusik var självklart på Emma & Henriks bröllop kändes det som det självklaraste i världen att denna låten skulle spelas på Dennis & Johannas bröllop.
”Goes by as day and nights are turning into years
But I’m lying in your arms
It’s the place
Where I know that I am closest to your heart
Where the dark is torn apart.”
Leave a reply